Jag pluggar in Nirvana i CD:n och låter musiken rensa själen. Tömma den på trötthet och sorg, fylla den med kamp och livslust. Somliga dagar behövs hjälp för att hitta vägen tillbaka till livet.

I höst har familjeföretaget Hästens annonserat efter nya säljare av den där sängen ni vet, den som påstås vara världens skönaste. Jag säger ingenting om sängen, den är säkert skön, fast jag stoppar hellre pengarna i madrassen än lägger dom på hästhår och fjädrar. Vad jag säger någonting om är annonsen.

Jag vet inte om det är dåligt samvete över vårt välstånd, men nånting får oss att ofta prata om det som saknas i våra liv. ”Aldrig får man vara riktigt glad” säger Bill när mjölken är slut. ”Typiskt” svarar Bull med en suck. Har vi inga problem ser vi till att skaffa dom.

Man kan vakna med en sorg i sitt hjärta även i Provence. Kanske skönheten och alla färger väcker den egna tomheten och färglösheten till liv. Kanske lugnet ger oro och den goda maten en hunger efter annat. Mer av detta eller bort härifrån. Någonting är det i alla fall.

Fast jag aldrig varit i Roses vid den spanska purpurkusten förut, känns allting igen. Husen och hälsningsfraserna. Stranden, sanden, solen.

Det finns människor som är det undantag som bekräftar Archimedes princip. Alltså det där med att en människa i badet tränger undan lika mycket vatten som sin egen kroppsvikt. Tro mig, det finns sådana som tränger undan mer. Sådana som hörs, syns och alltid tar över. Människor som är mer än sig själva.

Med stängda fönsterluckor i huset i Blauzac, försökte jag förlänga natten. Men somliga dagar låter sig inte hejdas. Jag väcktes när solen gick upp och hennes steg var så bekanta. Jordens alla fåglar sjöng jordens alla sånger på jordens alla språk och den gamla kyrkklockan slog sju en extra gång, bara som en markering; tro inte att mörkret kommit för att stanna. En försenad tupp försökte gala ikapp den förlorade tiden, men förgäves. Dagen hade redan klätt på sig livets alla färger.

San Sebastian tar emot hela världen med en öppen famn. Donostian, stranden som är formad som en snäcka, låter sig beröras av det som är, det som varit och det som kommer. Vi tillfälliga turister är som droppar i det vilda havet men också som blommor i hennes famn. Utan oss inget hav.

Det var elva grader när vi lyfte från Luleå. Sju timmar och sjutton grader senare landade vi i Nice. Som många andra ställde vi oss frågan varför vi bor där vi bor. Vore Luleå en människa skulle hon ha dött av köldskador för länge sedan. Det finns ju de som menar att hon redan är död, men det är inte sant. En stad är buren av de som bor hos henne. Och i Luleå lever många.

Jag tror, jag tror på sommaren. Vore solen en gud skulle Spanien vara paradiset. Fast å andra sidan, vore TV en gud skulle sommaren vara…tja, paradisets motsats. Hade inte Figo, Zidane och de andra fotbollsartisterna exploderat i Belgien, skulle juni passerat som årets mörkaste TV-månad.