Med stängda fönsterluckor i huset i Blauzac, försökte jag förlänga natten. Men somliga dagar låter sig inte hejdas. Jag väcktes när solen gick upp och hennes steg var så bekanta. Jordens alla fåglar sjöng jordens alla sånger på jordens alla språk och den gamla kyrkklockan slog sju en extra gång, bara som en markering; tro inte att mörkret kommit för att stanna. En försenad tupp försökte gala ikapp den förlorade tiden, men förgäves. Dagen hade redan klätt på sig livets alla färger.
Jag vet att det låter som en svensktoppslåt, men visst handlar livet om att ta vara på den tid som är? Att öppna fönsterluckorna och ta emot både mörkret och ljuset. Att inte tänka ”sen” eller ”då” eller ”om” utan ”okej, nu”. Att hålla bitterheten stången och ta vara på dagen.
Förresten, vad är det för fel på svensktoppslåtar? Kanske det geniala gömmer sig i det banala, på samma sätt som ljuset gömmer sig i mörkret. Om det är så, då betyder det att varje natt bär på ett löfte; dagen kommer, även din.
Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.
/Gunnar Sjöberg