Det finns människor som är det undantag som bekräftar Archimedes princip. Alltså det där med att en människa i badet tränger undan lika mycket vatten som sin egen kroppsvikt. Tro mig, det finns sådana som tränger undan mer. Sådana som hörs, syns och alltid tar över. Människor som är mer än sig själva.
Jag tror dom trivs bra i Andorra, detta pytteland som förorenar det undersköna bergsmassivet Pyrenéerna mellan Frankrike och Spanien. Mitt i idyllen ligger det, som en strandad finlandsfärja. Landet är fritt, skattefritt, och det vilar en tung doft av billig sprit och parfym över de gator vi beträder. De billiga guldklockarna får dess köpare att se ännu billigare ut och ingen Armani-kostym kan dölja en vilsen själ.
Jag förstår inte meningen med Andorra. Jag tror på skuldfrihet, men inte skattefrihet. Noas ark, som enligt traditionen strandade på Ararat, var fylld av framtidshopp, gemenskap och liv men Pyrenéernas finlandsfärja bärs av vår ständiga jakt efter det dyraste så billigt som möjligt. Noa hade vett nog att slänga spriten, cigaretterna och smyckena överbord. Andorra har det som barlast.
Vad skulle hända om vi inte bara såg till ekonomiska värden, utan också värderade det sköna, vackra och meningsfulla? Och vad skulle hända om vi istället för att tränga undan andra försökta lyfta fram dem? Berömma och stödja. Kanske allting skulle rasa, men än sen. Tänk om Edens lust är begravd under Andorras synd?
Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.
/Gunnar Sjöberg