Döden har varit på stöldturné i vår släkt. Den kan komma långsamt krypande eller som en spänstig tjuv om natten men den gör oss alltid ännu färre, ännu sårbarare. Det enda den lämnar efter sig är en unken doft av tomhet; var detta allt som blev? Hur få kan man vara för att kallas en släkt? Vem ska plundras nästa gång?
Det finns grannar även på denna ort. Aldrig som på Bergnäset men ändå. Det finns människor som bor nära. Efter att ha hälsat, vinkat och någon gång småpratat var det dags för den första bortbjudningen. Det var kyrkkaffe, en alldeles speciell umgängesform som fortfarande tillämpas i Svenska Kyrkan. Trots dyster statistik kan man faktiskt än idag gå till kyrkan för att träffa folk, grannar dessutom. Och detta oavsett om prästen är bra eller dålig.
Att bo i kappsäck i fyra månader tär på den som vill vara modern. Så länge dröjde det innan vårt hus blev färdigrenoverat. Och visst, man klarar sig utan det mesta men somliga saker har liksom blivit en symbol för den postmoderna livsstilen. Parabolen är en sådan - möjligheten att välja som man har lust, utan förpliktelser och förväntan. Fjärrkontrollen erbjuder en känsla av mönster och aktualitet i en värld av ständiga skiftningar. Att bara kunna zappa mellan tre kanaler när man vant sig vid tjugo… tja, det är inte kul.
Jag hade sett fram emot mitt livs första gröna jul. Och det såg lovande ut, riktigt lovande. Dan före dan före dopparedan låg gräsmattan oförskämt fräsch och väntade på mina mjuka sandaler. Jag tyckte mig höra en gräsklippare på andra sidan sjön och funderade på var min hawaiiskjorta tagit vägen i flytten. Det var fint.
Det var basketturnering i Råneå, Leos Cup. Brooklyns flickor 88 mötte, tja, nåt lag från andra sidan stan. Vi satt som lydiga föräldrar på bänken bredvid, applåderade och hejade till och med när motståndarna gjorde nånting bra. Vilket dom gjorde alldeles för ofta.
Somliga morgnar kommer tröttheten strax efter att man stigit upp. Så var det när Brand-Johan bankade på dörren långt före sju en måndag morgon. För fyrahundra spänn i handen skulle han kolla alla brandsläckare i kursgården för det hade han gjort i fyrahundra år. Typ. Så vad gör man? Handfallen släpper man in honom, lånar ut alla nycklar och letar efter plånboken. Efteråt minns jag att jag skyllde på min trötthet.
Jag tillhör de ohändigas skara och är just nu i händerna på hantverkare. Och inte vilka hantverkare som helst, utan hantverkare i närheten av Stockholm. ”Kommer på måndag” säger rörmokaren och när jag ringer på onsdag så säger han ”kommer på fredag”. Det är då man känner sig…tja…dum. Korkad. Mesig, som bara accepterar.
Jag och brorsan har skojat om att starta en flyttfirma tillsammans. Den skulle inte alls vara lönsam, men namnet vore kul: AB Rygg & Skott. Jag tänkte på det flera gånger, när jag tog emot flyttlasset i vårt nya hus. Naturligtvis vågade jag inte berätta om det för flyttgubbarna – i bästa fall skulle de inte förstå, i värsta fall… tja, vad är det värsta när vi pratar flyttgubbar?
Kommer ni ihåg Ego Boy, hästen som drog in miljoner och älskades av alla? Hästen är död sen länge, men hans kuskar lever och blir bara fler och fler. De försöker hinna först i mål för att få ett ögonblick av uppmärksamhet. Om inte en löpsedel så åtminstone en rubrik. Om inte en rubrik så åtminstone en notis. Om inte en notis, ingenting. Den som inte syns är inget värd.
Kyrkklockorna ringer in de stora löftenas tid. De älskandes ja skär som en kniv genom den postmoderna tidens tveksamhet. Dörrar stängs i trots mot tron att man alltid ska ha ryggen fri. Nu gäller inte kanske, vet inte, vi får se. Nu gäller ja. Och det är underbart.