Kyrkklockorna ringer in de stora löftenas tid. De älskandes ja skär som en kniv genom den postmoderna tidens tveksamhet. Dörrar stängs i trots mot tron att man alltid ska ha ryggen fri. Nu gäller inte kanske, vet inte, vi får se. Nu gäller ja. Och det är underbart.
Det är med kärleken som med tron; för den som vill bli berörd räcker det inte med att öppna alla dörrar. Man måste kliva över tröskeln också. Först då kan vi fångas av vinden eller smekas av den eller slås omkull av den. Nyckeln är att närma sig.
Men det kanske inte är så enkelt. Vi som vet vad halka är, vi har lärt oss att hålla avstånd. Kanske är vi rent av bättre på att hålla avstånd än löften. Eller så hänger allting ihop; den som vill hålla avstånd lovar inte för mycket. Vi tränar på att vara fysiskt nära men andligt avlägsna, att vara med ”där det händer” utan att ge en chans för något att verkligen hända. ”Vem bryr sig”, väser Bill, ”spelar roll” svarar Bull, ”dags att dra” säger Måns. Som vore det världsmästerskap i oberörbarhet.
Nu börjar vindens tid - beröringens, löftets och förhoppningens tid. Låt oss hylla de som lovar livslång kärlek, trots låga odds. De som öppnar dörren och kliver in. Ja-sägarna.
/Gunnar Sjöberg