Det är aldrig någon som har frågat vad jag ska göra när jag blir stor. Jag har nästan alltid varit det; på skolfotot från årskurs sex bildar jag och slöjdläraren eget led längst bak. När jag var femton frågade en jättestor människa var jag hade gjort lumpen. Så höll det på. Jag var stor även när jag var liten.
Vem är störst i himmelriket, frågade lärjungarna Jesus. Den minste är den störste och den siste den förste, ungefär så blev svaret. Tvärtemot alla skriftlärdas rangordning, då som nu. Då var de skriftlärda lagiska bibeltolkare och svaret att störst är den som är frommast. Idag är de skriftlärda ekonomiska ledarskapskonsulter och svaret att störst är den ser störst ut. Är du osäker, köp Finanstidningen så lär du dig bli en vinnare.
Alla människor borde få frågan vad de ska göra när de blir stora. Själva frågan bär på ett svar; ingen blir nånsin riktigt stor. Och den bär också på ett löfte; det finns alltid ett steg till att ta. Att leva är att växa och bara den som tror sig vara fullvuxen börjar krympa.
Möjligen hade Jesus kunnat svara att störst är den människa som är medveten om sin litenhet. Hon kan vara pojke eller flicka, gammal man eller stilig dam. Hon syns sällan på löpsedlar, men man kan höra henne vissla ibland. Melodin är bekant och för alla gemensam: Den blomstertid nu kommer…
/Gunnar Sjöberg