Tjugo män sitter hopträngda i ett rum byggt för elva kvinnor. Det ser ut som om dom är på väg; fleecetröjan är knäppt, kepsen nerdragen och skorna hårt snörda. Jag vet att dom inte trivs, jag har varit här förut. Nu är det mig dom ska möta i samtal om… tja, sånt som man borde prata om men aldrig hinner. Eller ids.
Stolarna ser små ut, kanske är dom inte byggda för vinterklädda män. På väggarna hänger spegeltavlor dekorerade med svarta fåglar på en blank sjö. Den som möblerade rummet visste nog inte vad det skulle användas till så nu funkar det för allt och ingenting. När jag säger hej svarar bara mitt eko.
Jag förstår tystnaden, osäkerheten inför ämnet. När grannfrun blir ensam vill karln inte prata om det. Han skottar hennes uppfart istället, eller fixar besiktningen. Säg till om du behöver nåt, frågar han och menar varje ord. Jag vet preciiiis hur du känner det, säger den som inget förstått.
Efter en stund flödar samtalet. Bilden av den norrbottniske mannen som en känslomässig analfabet är så etablerad hos konsulter inom mjukisbranchen, att den håller på att bli en självuppfyllande profetia. Tro mig, det krävs varken babyspråk, barfotaövningar eller taffliga skämt för att nå mannens inre. Vad som krävs är en känsla för livets insida, en förmåga att förstå det ordlösa språket. Den inre och yttre tystnaden.
Jag har mött många män; män med fotboja, män utan utbildning, män med ansvar, män utan kvinnor. Mjuka män som inom sig bär skulden och skammen, sorgen och sveken och försöker bära alltihop som en riktig karl. Och skotta grannfruns uppfart samtidigt.
”Vem har sagt att det alltid ska vara kul”, viskar han som ett dystert löfte. Han står vid framtidens gräns, vapenlös och ordlös. När han vänder sig om för att förklara världen är det ingen där, ingen som vill lyssna. Han får höra att framtiden tillhör de andra, de som redan är där. De yngre, de som behärskar den digitala världen och kan prata för sig. De som både klär sig snyggt utan slips och vågar sticka ut. De lyckade.
Tro inte att det är så, blir mina slutord. Genomskåda lögnen, du bär livet inom dig. Och när du packar väskan för den inre resan, minns denna regel: Det mjuka håller, det hårda är bräckligt.
/Gunnar Sjöberg