Jag åkte taxi hem från Arlanda med en synnerligen sorgsen chaufför. Han såg dyster ut redan när han stod i ankomsthallen och tog emot mig med en oläsbar namnskylt i sin hand. Jag har haft en dålig dag, sa han redan innan vi satt oss i taxin. Jag trotsade honom och satte mig i framsätet.
En ung liten fiskrackare var ute på fri simtur i Atlanten och där mötte han en äldre fisk. Ursäkta mig, sa den yngre, kan du säga mig hur jag hittar det där havet som kallas Atlanten. Atlanten, svarade den äldre, det är det hav du är i nu. Åhå, sa den yngre besviket, det här är ju bara vanligt vatten. Jag söker Atlanten. Sen simmade han vidare för att söka någon annan stans…
Är det skillnad på att vara sedd och fullt synlig? Alla vill bli sedda, älskade och förstådda men hur många vill bli synliga som de är? Risken är uppenbar: Att jag inte längre blir älskad och förstådd när jag väl blivit genomskådad. Kanske är det så att människan vill bli sedd men bara lite och ibland.
Han är kraftfull och bestämd, hon är bråkig och tar plats. Han står vid sitt ord, hon vägrar ge med sig. Han är tydlig med vad han vill, hon är svår att samarbeta med. Han skäms inte för sin kompetens, hon saknar ödmjukhet.
Det var det där med att leda med förtroende och räkna med Tillit och Frihet. Så skrev jag i min senaste krönika och sedan dess har jag bl a föreläst för ett Luleå-företag om Etik, Moral och Kultur. Av detta lärde jag mig massor.
När jag skriver den här krönikan har jag precis varit med om installationen av Svenska kyrkans nye ärkebiskop, Anders Wejryd. Den ägde rum i Nordens största kyrka, Uppsala Domkyrka, och var en uppvisning i kyrkans prakt och styrka, svaghet och sårbarhet. I gudstjänsten rymdes både ock, precis som det ryms i våra liv. Alla bär vi på prakt och styrka, svaghet och sårbarhet. Det svåra är att acceptera dubbelheten.
Somliga säger att ungdomar inte tycker om att jobba med mindre än att månadslönen räcker till en resa till Australien. Snack säger jag. Är det några som kan visa på arbetets inre mening är det ungdomar.
Visst låter det sorgligt att jobba i ett ensamföretag? Varför ska jag gå till jobbet om det enda jag möter är jobb och mig själv? Läget, frågar dörrmattan. Knallar och går, svarar ensamföretagen.
I höstas skrev jag en krönika om Dick Gordon, chefen som blev uppsagd för att han var för vänlig. Han fick jobbet tillbaka när företaget insåg att de inte klarade sig utan hans vänlighet.
Min förra krönika hyllade Dick Gordon, den vänlige chefen. Nu tänker jag hylla hans kusin, den duktige arbetskamraten. Det är ett vackert ord, arbetskamrat. Vackert att vara, lyckligt att ha.