Hoppa till huvudinnehåll

Att höra till

· 2 min att läsa

Somliga säger att ungdomar inte tycker om att jobba med mindre än att månadslönen räcker till en resa till Australien. Snack säger jag. Är det några som kan visa på arbetets inre mening är det ungdomar.

På retreatgården där jag jobbade förr finns en kader ungdomar som rycker in när det behövs. Dom diskar, dukar, städar, skruvar, skottar. Jag gillar det. Jag gillar engagemanget, tempot och den uppenbara glädjen över att få hjälpa till.

Arbetets mening stavas inte Australien, det stavas tillhörighet. Det är vad det handlar om, att höra till ett sammanhang, att få vara med om något gemensamt. Jag vet att inga framtidsforskare pratar om det, när de ensamma far runt och håller sina multiföreläsningar. Dom visar inga diabilder på Magnus som skruvar IKEA-stolar och skrattar åt dåliga skämt. Och inte berättar dom om Saga som skyndar till Breidagård efter skolan för att damma böcker. Istället får vi höra hur viktigt det är att renodla sig själv och satsa på det udda och unika. Och än en gång se bilden på den där finskan som spelar fiol och var med i Baywatch. Allt ljus på den som lyckats.

Alla människor behöver känna fast mark under fötterna. Alla behöver vara burna – av vänner, familj, medspelare, Gud. Alla behöver få känna att deras insats tillför något, se att pusslet behöver alla bitar för att bli vackert.

Låter jag som en 70-talsromantiker? Är det Hoola Bandoola som visslar i bakgrunden? Jag vet inte, och det känns ganska ointressant. Det handlar inte om moderater eller sossar, unga eller gamla eller ens kvinnor eller män. Det handlar om detta självklara som vi ändå så ofta förnekar; att vi bara är människor.

Plötsligt minns jag en natt på baren El Molino i spanska Nerja med Bosse och Totte. Hur ljuset slocknade mitt i allt skrål och hur allas uppmärksamhet vändes mot den upplysta madonnan. Det blev tyst och sedan sjöng barägaren en stillsam sång om den unga kvinnan, den heliga modern Maria. Sedan exploderade natten igen.

Allt ljus på madonnan. Hon vill påminna oss om någonting annat. Att det mitt i det myckna finns något mer. Ett löfte om återställd balans, en inre puls i allt liv.

Ingen av oss är mer än människa. Men vi kan åtminstone försöka bli mera människa.

/Gunnar Sjöberg