I höstas skrev jag en krönika om Dick Gordon, chefen som blev uppsagd för att han var för vänlig. Han fick jobbet tillbaka när företaget insåg att de inte klarade sig utan hans vänlighet.
Dick har många härliga kusiner; vad som förenar dem är att de är justa arbetskamrater. Vänliga personer som ger stöd och inspiration när ens egen arbetsdag är tung. Visst har du en sådan i din närhet? En arbetskompis du kan lita på, någon som ställer upp för dig? Utan vänner och kamrater blir dagarna tunga.
Jag vet att jag idealiserar. Ordet arbetskamrat håller på att försvinna, istället pratar vi om nätverk. Skillnaden är att nätverkets styrka är dess utbytbarhet medan arbetskamratens är dess trofasthet. Men vi ska ju vara flexibla och rörliga, så varför låta något så gammalmodigt som arbetslag begränsa oss. Kom låt oss kasta oss ut som fria agenter i ett globalt nätverk. Sälj din talang och lev din dröm. Tänk på fotarbetet broder, släpp alla band syster.
Suck, jag vet att det är vad som gäller men jag tror inte på det. Jag tror vi behöver varandra, att meningen med arbete är att vi gör det tillsammans och för någon fler än oss själva. Eller idealiserar jag nu igen?
Om jag har rätt kan jag inte förstå hur en del människor ägnar all energi åt att ödelägga sin arbetsplats. Hur kan någon medvetet vilja skapa dålig stämning? Svara surt, inte bidra till helhet, sprida rykten och vägra släppa in den minsta arbetsglädje. Hur kan någon frivilligt försura sin omgivning?
Varför blir det så? Jag förstår det inte för jag tror egentligen ingen vill det (ja, jag vet att jag idealiserar för tredje gången nu…). Är det för att skapa ordning i kaos genom att förvandla omvärlden till en kopia av mitt inre? Är det någon slags demonisk självterapi som innebär att om jag är oförsonlig mot mig själv så trivs jag bara i en oförsonlig värld? Om min egen värld är ödelagd så ser jag till att ödelägga arbetsplatsen. Skadeglädje är också en glädje, som Gardell säger.
Jag vet inte, men det känns som om vänlighet är underskattat. Vad vi kan göra åt det är att lyfta blicken och le mot den vi har bredvid oss. Lära av Gordons kusiner och inse att arbetskamrater ger arbetskraft.
/Gunnar Sjöberg