Jag åkte taxi hem från Arlanda med en synnerligen sorgsen chaufför. Han såg dyster ut redan när han stod i ankomsthallen och tog emot mig med en oläsbar namnskylt i sin hand. Jag har haft en dålig dag, sa han redan innan vi satt oss i taxin. Jag trotsade honom och satte mig i framsätet.
Allting är relativt, tänkte jag när han utvecklade sin besvikelse över två inställda körningar. Det var motivet till hans humör. Men det här är väl en bra körning, sa jag och svepte med handen över det fullsatta baksätet. Näe, sa han. Jag körde hit med tom bil.
Ute på E4;an satte han på nån slags amerikansk country som spelades långsamt och i moll. Jag vill stanna i känslan, sa han. Det här är dyster musik och idag är jag dyster. Jag ska sluta mitt pass två timmar i förtid, bara för att markera hur eländig dagen varit. När han sa det anade jag för första gången ett leende.
Han blev gladare under vår färd. Han lyssnade till våra skämt, bidrog med en distanserad kommentar strax norr om Knivsta. När han släppte av mig var det som om han blivit vän med den dåliga dagen. En inställd körning kan drabba vem som helst. Inte två, men än sen. Nån ska alltid vara värst drabbad. Jag tror han utvann ett värde även ur den insikten.
Varför skriver jag detta i min sista krönika i Näringsliv Norrbotten? Jag vet inte, kanske för att stödja plattityden att Nya Tider Kommer. Nya körningar och Nya Inställda körningar. Vi vet inte vad som väntar bakom hörnet, annat än att det är annorlunda än det vi kan se nu. Den som aldrig rundar hörn går i ständig cirkel. Som ett liv fyllt av inställda körningar.
Kanske berättar jag det också för att slå ett slag för Lusten, Leendet och Luften. Vår tid är så kort, varför inte uppmuntra varandra till en mer spänstig livsvandring? Vi kan skratta och sucka i ett och samma andetag, dansa nära varandra i en långsam, hetsig dans.
Jag viskar till mig själv: Skriv ett bra slutord, sätt punkt för alla krönikor och sammanfatta dina tankar. Ok. För fyra år sedan skrev jag i denna spalt: En människas styrka är inte hennes förmåga att bära allting själv utan hennes mod att lita till andra.
Det gällde då, det gäller nu och i evigheters evighet. Amen.
/Gunnar Sjöberg