Läget? Jodå. Punkt. Hur ska man tolka ett sådant svar?
Kanske meningen är att det inte ska kunna tolkas. Låt oss tala i neutrum, alltid med oklara bestämningar om tillstånd, platser och lägen. Alltid presentera oss med bara förnamn och en nick, aldrig med efternamn och beröring. Halvdistans som livshållning.
Läget? Jag mår jättedåligt. Utropstecken. Inte på grund av vinterkräksjuka utan för att livet rasat samman. Den som vill svara så kanske undviker det för bristen på möjlighet till djupare samtal. Och ärligt, när vi frågar hur läget är – väntar vi oss då inte bara ett oärligt jodå? Varför frågar vi annars så ofta mitt i ett steg? Närhet är inte den mest självklara livshållningen.
Läget? Jättebra, svarade jag i augusti. Kommatecken. För semestern var underbar, den bästa av dem som varit. Fantastiskt väder, underbara vänner och en resa som slår alla rekord i vila och upplevelser. Men jag skämdes nästan när jag svarade. Får man må så bra, tänkte jag. Törs man säga att det är perfekt, slår inte ödet eller nånting ännu värre tillbaka då? Eller tänk om nån tror att jag tror att jag är nån… Kanske lika bra att svara jodå. Typ. Punkt.
Jag skriver denna krönika mitt i ett ryggskott. Jag fick det klockan 16 en dag då jag mådde som 17. Det hade varit en dålig dag helt enkelt, och innan jag gick från jobbet sa jag till några kollegor att ”nu ska jag hjälpa dottern att flytta och då kommer jag säkert att bryta ryggen och krocka med släpet som en bekräftelse av denna dåliga dag”. Märkligt. Släpet mår bra, men ryggen blev bruten. Den som sa´ne han var´ne.
Det är bara att gilla läget. Det ligger faktiskt någonting klokt i den kommentaren. Vad annat kan vi göra än att acceptera det som är? Inte dölja bakom flåshurtiga kommentarer eller begränsande självreduktion. Mår du dåligt, bejaka det! Mår du bra, gläds över det! Det viktiga är att vara i det som är. Åh, jag hör hur jag upprepar mig själv… Men somliga sanningar tål förhoppningsvis upprepning.
Så hur är läget? Nästa gång någon frågar, försök svara ärligt till och med om du mår helt fantastiskt. I somliga kretsar kan det eländiga ha mycket högre status än det underbara; självreduktion som dygd. I andra ryms bara självförhärligande. Det är ett val mellan pest eller kolera: Ju sämre desto bättre eller ju bättre desto sämre.
Men varför inte bejaka både vårt elände och vår storhet och försöka leva ett liv som rymmer både bra och dåliga dagar som något naturligt? Acceptans är en underskattad livshållning.
/Gunnar Sjöberg