Det finns sånger som aldrig tystnar. Som den änglarna sjöng på Betlehems ängar. Då sjöng de för herdarna och den nyfödde, idag sjunger de för stängda butiker och öde gator. Ett folk kan fördrivas, men somliga sånger kan aldrig tystas. Gloria in exelcis, Deo. Ju tyngre liv, desto fler änglar.
När jag döpte Frank och Alvin i Luleå för någon vecka sedan fick de varsin ängeln från Betlehem. En liten glasängel, gjord av tomflaskor och formad i ett palestinsk kulturcentra som heter Dar Al-Kalima. Ängeln kommer att sjunga hela livet för Frank och Alvin. Sånger av glädje och sorg, jubel och vrede. Alltid med en ton av hopp.
Änglarna i Betlehem är som sardanes i Katalonien och andakten i katakomben. Israels mur kan inte hålla dem kvar, lika lite som diktatorn Franco kunde hindra katalanerna från att klä sin kamp i den dans som heter sardanes. Och i Roms katakomber är spåren ännu kvar av de kristnas kamp och tro. Längtan efter frihet och rätt kan aldrig tystas, den bärs av krafter ingen mänsklig makt rår på.
Änglarna sjunger även för oss, men i bruset kan både sången och ängeln vara svår att känna igen. Sällan går de klädda i fotsida kläder och harpan är liksom inte det populäraste instrumentet av alla. Men ängeln kan vara klädd som grannen och arbetskamraten, sången kan vara ordlös. Och instrumentet en vanlig, till synes självklar, handling.
En ängel bär med sig budskap från Gud. Den kan lägga handen på din axel och fråga hur det egentligen är. Den kan resa sig från fikabordet när ryktesspridningen breder ut sig. Den kan handla mat åt den som inte orkar bära, bädda en säng som inte är den egna. Den kan förbinda sår som blöder både inifrån och utifrån, den kan se den i ögonen som sällan blir sedd. Änglarna sjunger med oskolad röst, spontant och utan beräkning. Alltid med en ton av hopp.
Till helgen är det Alla Helgons Dag, kanske den viktigaste av våra helger. Mitt i höstmörkret sträcker den ut sig som en paus, en tung suck och en djup inandning. Alla Helgons Dag är ett erbjudande om att dela livet på djupet. En tete a tete med sin egen själ och allas gemensamma. Dela liv med alla som lever i glädje och sorg, jubel och vrede. Alla människor i alla länder.
Besök en kyrkogården i helgen, tänd ett ljus och tänk dig kyrkogården som Betlehems äng eller gator. Öppna upp för din sorg. Har du ingen så ta in andras, det finns gott om den. Känn att livet är på allvar och jag tror du hör sången.
/Gunnar Sjöberg