På väg in till staden försöker jag memorera Lundell-citat. Han, mer än någon annan, har förstått våndan i att lämna. Livet är en landsflykt, sjunger han. Jag vet inte riktigt vad han menar, men jag tror han har rätt. Vägen hem leder aldrig tillbaka.
Det är en svår konst att balansera mellan sin längtan och sin saknad. Visst, det finns kryckor att stödja sig på; vänner som önskar lycka till, ljusa drömmar om framtiden. Men också snubbeltråd som drar omkull; en mörk väv av minnen, ägodelar, position. Först när man rör sig blir det uppenbart att varje nytt steg innebär ett avstånd men också ett närmande. Till vad, är den ständiga frågan, liksom om det är värt det. Men en gång skrev jag att sådant som står stilla brukar börja lukta. Jag tror det är så. All rörelse är bra.
Vid Stadshuset möter jag en vinkande vän. Där är saknaden tänker jag, med en blick i backspegeln. Här är min längtan viskar jag, när bilen styr upp mot Namnlösa gatan.
/Gunnar Sjöberg