Han satt i stolen innan dörren gått i lås. Det var anställningsintervju och jag och mina kompanjoner var klädda i en lagom blandning av närhet och distans. Offret, eller den tilltänkte, bar en tröja med samma färg som hans kinder. Vi pratar röd som blod. Efter en svepande inledning bad jag honom berätta något om sig själv. Och han började prata. Han pratade och pratade och pratade.
Han var den slutgiltiga produkten av arbetsförmedlingars, konsulters och new age-rörelsens samlade ”så säljer du dig själv-kurser”. Han stirrade oss blint i ögonen och berättade om hur fantastisk han var, hur många jobb han haft, hur många resor han gjort och hur smarta idéer han ännu inte genomfört. Jag blir andfådd bara av minnet, men den dagen tog luften slut i hela vårt kontor. Han förvandlade den till bokstäver utan mening.
”Andas in” försökte jag viska i en luftficka. Slappna av, du är någon i alla fall. Berätta om dina sorger också, inte bara succéerna. Visa mig hur ditt hjärta slår, så jag förstår att du lever. Vi söker en människa, inte en gud. En medarbetare, inte en kung.
Till sist tappade han andan. De röda kinderna blev lila och ur munnen rann inte bara ord. På tio minuter hade han vräkt ur sig alla floskler han lärt sig på kursen. Sen var han vapenlös, utlämnad åt vårt godtycke. Och vi tog honom till oss, likt moderliga hjältar slöt vi honom till våra välfyllda lungor och delade med oss av vår ande.
Han fick jobbet och med tiden en insikt om att varje människa bär på sitt eget inre rum. I det rummet ryms alla misstag och sår, all skuld och rädsla. Men också alla framgångar och segrar, all glädje och kärlek. Bakom chefens slipsknut bultar hjärtat lika hårt som hos den arbetslöse.
Kanske är det så att ärlighet inte varar längst, men jag tror att mänsklighet gör det. Det ligger en befrielse i insikten om den egna svagheten och ett evangelium i upptäckten att jag duger ändå. Trots röda kinder, dåligt självförtroende och alltför ivriga svar. Styrkan fullkomnas i svaghet och sanningen kan göra oss fria, nämligen denna sanning: Ju gudomligare vi tror att vi är, desto omänskligare blir vi. Och ju mänskligare vi vågar vara, desto gudomligare blir vi.
/Gunnar Sjöberg