Jag lägger mig i högerfilen och ger upp tanken på att hinna först till Bergnäsbron. Förundras över jakten. De sista ska bli de första, tänker jag, och bromsar in redan innan det blivit gult.
Det är när man stannar upp som tankarna hinner ikapp. Jag minns en av höstens luncher, när jag delade pizza med en nynazist och en invandrare; sextio minuter av glädje, mänsklig värme och gemensam smak. Jag vet inte hur det var möjligt, men det skedde. Sen, när vi lämnade mötesplatsen och gav oss ut på stora vägen igen, blåste rädslan in både kyla och avstånd i våra liv.
Den lunchen var som en krypkörning på en bortglömd väg, med skyltar som visar platsen för nästa möte. Jag kan sakna de där skyltarna ibland, de var en karta över åtminstone möjliga möten. Möten som inte bygger på att jag skapar dem, utan bara på att jag vågar närma mig. Möten för vila, kraft och nya perspektiv.
Ljuset slår om och mitt hjärta lyfter sig när jag inser att platserna faktiskt finns. Jag blinkar, svänger och kopplar ur. Dags att andas.
/Gunnar Sjöberg