Kommer ni ihåg Ego Boy, hästen som drog in miljoner och älskades av alla? Hästen är död sen länge, men hans kuskar lever och blir bara fler och fler. De försöker hinna först i mål för att få ett ögonblick av uppmärksamhet. Om inte en löpsedel så åtminstone en rubrik. Om inte en rubrik så åtminstone en notis. Om inte en notis, ingenting. Den som inte syns är inget värd.
Det är odlingstid och vi odlar vår särart som aldrig förr. Vi säger ”jag” och ”mitt” som vore vi eviga treåringar. Här är jag, kolla vad jag kan. Stå på egna ben, göra saker själv. Det här är min grej, livet a´ la mig, bara mig. Mitt, bara mitt. Jag kan. Själv. Ego Boy och Ego Girl.
Nu när blomstertiden kommer borde vi träna på att säga vi, vårt, varandras. Vi borde påminna oss själva om att varje människa lever i ett större sammanhang än bara sitt eget. Men kanske är vi rädda för det lilla ordet ”vi”. Det antyder beroende, att vi behöver varandra. Det antyder också en förpliktelse, en uppfordran att försöka leva i relation till andra. Och är det nåt vi försöker undvika, vi som vill vara moderna, så är det just beroende av och förpliktelser mot andra. Därför äntrar vi sadeln trots att hästen sedan länge är död. Och rider mot…, just det, solnedgången.
/Gunnar Sjöberg