Jag och brorsan har skojat om att starta en flyttfirma tillsammans. Den skulle inte alls vara lönsam, men namnet vore kul: AB Rygg & Skott. Jag tänkte på det flera gånger, när jag tog emot flyttlasset i vårt nya hus. Naturligtvis vågade jag inte berätta om det för flyttgubbarna – i bästa fall skulle de inte förstå, i värsta fall… tja, vad är det värsta när vi pratar flyttgubbar?
Jag gillar flyttfirmor, åtminstone den vi alltid anlitat. Med styrka hämtad ur Överkalix skogar och ett par extra hantlangare lyckas dom bära vad som helst hur lång och högt som helst. Ordlöst och nästan ljudlöst sprang dom och bar dom. I en paus, där jag girigt höll mig framme för att in i det sista få tala mitt modersmål, förstod jag att det var far och son som gjorde jobbet. Deras släktskap och gemensamma ansträngning lyfte flytten till ännu en nivå; ett bevis på om inte människans godhet så åtminstone på att hårt arbete både förenar och ger glädje.
Deras tunga bil lämnade djupa spår efter sig på gräsmattan och jag mådde bra av att sätta mina fötter i dem efter det att de farit. Men framförallt gav deras löfte mig hopp: ”No plir te här prea, Sjöberg. Vi kommer tibaga när tu ska hem igen”.
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen i nya staden.
/Gunnar Sjöberg