Jag tillhör de ohändigas skara och är just nu i händerna på hantverkare. Och inte vilka hantverkare som helst, utan hantverkare i närheten av Stockholm. ”Kommer på måndag” säger rörmokaren och när jag ringer på onsdag så säger han ”kommer på fredag”. Det är då man känner sig…tja…dum. Korkad. Mesig, som bara accepterar.
Visst, jag är ganska bra på att vänta. Det har t o m hänt att jag lärt ut ”väntandets pedagogik” i trafiken – konsten att känna på sig att lastbilen framför kommer att svänga höger om två km och därför skippa den där riskfyllda omkörningen. Men just nu är det tungt.
När rörmokaren kommer - en tisdag senare - visar han sig vara en synnerligen trevlig typ. Tar i hand, skrattar och lovar snabba insatser. Jag känner mig fortfarande i nåt slags konstigt underläge och skrattar med, besvarar hälsningen och säger t o m tack. Varför gör jag det? Vad tackar jag för? Varför slår jag inte hammaren i plankan och skaffar en annan hantverkare? Eller kräver nedsatt pris. Tyvärr vet jag svaret; jag känner ingen annan och fruktar att de ska bete sig på samma sätt. Och kanske skratta mindre men kosta mer.
När jag skriver denna krönika funkar varken duschen eller toan. Att det är på det viset säger kanske nånting om begreppet ”säljarens marknad” och vilken rang en inflyttad norrbottning har i söderläge. Kanske säger det också nånting om oss människor, både om förmågan att strunta i löften och oförmågan att ta strid för sin sak. Eller så säger det bara att jag tillhör de ohändigas skara och att jag utan hantverkare skulle vara nödig ända fram till jul.
/Gunnar Sjöberg