Somliga morgnar kommer tröttheten strax efter att man stigit upp. Så var det när Brand-Johan bankade på dörren långt före sju en måndag morgon. För fyrahundra spänn i handen skulle han kolla alla brandsläckare i kursgården för det hade han gjort i fyrahundra år. Typ. Så vad gör man? Handfallen släpper man in honom, lånar ut alla nycklar och letar efter plånboken. Efteråt minns jag att jag skyllde på min trötthet.
Det tog honom bara 20 minuter att kolla släckarna, så än idag är det en gåta varför det var så viktigt att komma så okristligt tidigt. Han gav liksom inte sken av att vara en upptagen man i övrigt. Han mumlade dåliga fräckisar och försökte omständligt förklara brandsläckarnas inre. Jag begrep ingenting och var i det läget beredd att betala åttahundra spänn bara för att bli av med allt. Få göra en omstart av dagen.
Innan han gick ville han ge mig en gåva. Det var en penna, ett svar på ett sånt där erbjudande alla småföretagare får: Betala tvåhundra spänn och du får trehundra tjocka tuschpennor med ballonger och ditt namn som mönster. Han ville ge mig pennan som tack för gott samarbete. Så vad gör man? Sträcker fram handen, ler brett och säger tack. Efteråt minns jag att jag skyllde på min trötthet. En gång till.
Brand-Johan har inte kommit tillbaka och jag har inte heller saknat honom. Men å andra sidan har jag ibland skänkt honom en tacksamhetens tanke. Den fula pennan har fungerat och mötet med honom var inte bara en påminnelse om andra människors ynklighet. Det påminde mig även om min egen.
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den 34 dagen i den nya staden.
/Gunnar Sjöberg