Det finns grannar även på denna ort. Aldrig som på Bergnäset men ändå. Det finns människor som bor nära. Efter att ha hälsat, vinkat och någon gång småpratat var det dags för den första bortbjudningen. Det var kyrkkaffe, en alldeles speciell umgängesform som fortfarande tillämpas i Svenska Kyrkan. Trots dyster statistik kan man faktiskt än idag gå till kyrkan för att träffa folk, grannar dessutom. Och detta oavsett om prästen är bra eller dålig.
Så vi satt där på kyrkkaffe och fick höra historien om bygden och vilka som bodde var. Som en vetgirig femåring kastade jag ut frågor om sjön, gatubelysningen, snöröjningen, lyxhusen, vädret och lantbrevbärningen. Vi hann t o m prata huspriser. Jag kan åka till en storstad utan att plugga in fakta i förväg, men jag vill åtminstone veta var jag bor. Och efter detta kyrkkaffe kan jag tolka kartan enklare. Aldrig som på Bergnäset, men ändå.
Grannarna i Luleå finns kvar men nu är de nära vänner istället för människor som bor nära. När jag går kvällspromenaden kan jag hälsa på dom i sinnet och föra samtal i anden. Det är hundra mil emellan, men det gåtfulla är att vänskap kan djupna när avstånd växer.
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den 150 dagen i den nya staden.
/Gunnar Sjöberg