Jag hade sett fram emot mitt livs första gröna jul. Och det såg lovande ut, riktigt lovande. Dan före dan före dopparedan låg gräsmattan oförskämt fräsch och väntade på mina mjuka sandaler. Jag tyckte mig höra en gräsklippare på andra sidan sjön och funderade på var min hawaiiskjorta tagit vägen i flytten. Det var fint.
Men så kom den. Snön. Och allt på en gång. Som av en inspirerad konstnär förändrades plötsligt alla färger och former. De flesta här nere jublade, dom sa att det var som en vacker vintermålning. Men jag tyckte tavlan var dyster; inga nyanser, bara vitt. Jag ville ju se färgerna – blått, rött, grönt, gult och visst, en aning vitt också. Och svart.
Med snön kom kaoset. ”Var är alla bönder” ropade jag när jag spårade med bilen på väg 282. Ingen plogade, alla halkade. Ingen skottade, alla blev insnöade. Var det sköna låg i detta, förstod jag inte. Det var nog flera som insåg att det är med snön om vintern som den iskalla ölen om sommaren; den är bäst osprättad. Som ett löfte.
Samtidigt är det inför den tanken jag ger vika och välkomnar all snö. Meningen med snön är inte bördan och besväret. Meningen är en gudomlig påminnelse om försoning och förlåtelse. Från himlen faller nya chanser; alla kantigheter bäddas in, all bråte begravs, alla människors behöver samma stöd. Vem är jag att då klaga?
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den 140 dagen i nya staden.
/Gunnar Sjöberg