Döden har varit på stöldturné i vår släkt. Den kan komma långsamt krypande eller som en spänstig tjuv om natten men den gör oss alltid ännu färre, ännu sårbarare. Det enda den lämnar efter sig är en unken doft av tomhet; var detta allt som blev? Hur få kan man vara för att kallas en släkt? Vem ska plundras nästa gång?
Det finns inget vackert med döden – trots alla fina dikter klär den inte i någon årstid. Den är en fiende väl värd att bekämpa, en rövare som borde dömas för brott mot hela mänskligheten. Den river ner det vackra och krossar alla planer. Ett kungarike för den som kunde döda döden.
Tiden läker inte alla sår, men förhoppningsvis lär vi oss leva med dem. Det är vårt enda hopp. Att livet föds på nytt. Att hjärtat kan fyllas av tankar på något annan, famnen av en annans kropp. Att döden inte är slutet på allt utan början på något nytt. Både för oss som är kvar och de som går före.
Jag längtar efter hämndens dag. Då döden ska stå där med sina tomma gravar, förvånad över dansen på de saligas ängder. När Gud är allt i alla och våra tårar vatten som ger liv.
/Gunnar Sjöberg