Hoppa till huvudinnehåll

Svepskäl

· 2 min att läsa

Aldrig förr har det känts så tungt att gå tillbaka till jobbet som efter denna semester. De första dagarna har jag bara suttit och tittat på datorn, frågat om någon vill fika och tänkt osammanhängande tankar. Och i lönndom planerat nästa semester…

Stegens tyngd kanske beror på det varma vädret. Solen manar fram bilden av Spanien och då ska man göra allt utom jobba. Eller så beror de på den långa ledigheten – att smaka på ett friskt pensionärsliv i sju veckor kan bota den värsta arbetsnarkoman. Eller kanske på förra sommarens flytt; en återuppväckt hemkänsla, en djup saknad av vänner, vännerna, vännen. Av gammal vana slog jag faktiskt vårt förra Luleå-nummer när jag skulle ringa hem häromdagen. Men det var ingen hemma...

Eller så är allt jag skriver bara svepskäl. Stegens tyngd beror säkert på att åldern börjar ta ut sin rätt. Så tänker jag, knyter löparskorna, kollar klockan och ropar ”hej hej tillbaka på en timme”.

Det är med svepskäl som med moralism; det handlar om förmågan att förskjuta fokus. Att rikta ljuset på någonting annat – vad som helst bara inte sanningen om mitt eget liv, min skuld, mina misstag. De människor som skriker mest, de som utpekar denna världens syndare, är oftast de mest rädda. Bakom deras högljuddhet finns ingen analys, ingen reflektion kring varför somligt och somliga går fel. Istället tas ett fast grepp om hammaren och spikarna drivs in i korset. Och där hänger politikern som pratar för mycket, rektorn som syns för lite, företagaren som tjänar för mycket, föräldern som bryr sig för lite, prästen som tolererar för mycket.

Kraften i hammarslagen kommer ur rädslan för den egna svagheten och de hemliga drömmarna. Det gör att moralistens liv inte bara är tragiskt och tråkigt, det är också halvt, ty det är bara när vi ser vår egen svaghet som vi vågar leva fullt ut. I insikten om att jag inte är fullkomlig ligger en stor befrielse; jag slipper dölja mig, slipper ödsla energi på att klaga på andra.

”Let the sun shine in”, sjunger jag på min väg till jobbet och stegen känns faktiskt lite lättare nu. Kom låt oss avslöjas. Vi har alla våra brister men sanningen, även den om oss själva, ska göra oss fria. Fria att göra rätt och fria att göra fel. Fria att leva.

/Gunnar Sjöberg