Det är aldrig någon som har frågat vad jag ska göra när jag blir stor. Jag har nästan alltid varit det; på skolfotot från årskurs sex bildar jag och slöjdläraren eget led längst bak. När jag var femton frågade en jättestor människa var jag hade gjort lumpen. Så höll det på. Jag var stor även när jag var liten.
På väg in till staden försöker jag memorera Lundell-citat. Han, mer än någon annan, har förstått våndan i att lämna. Livet är en landsflykt, sjunger han. Jag vet inte riktigt vad han menar, men jag tror han har rätt. Vägen hem leder aldrig tillbaka.
Jag lägger mig i högerfilen och ger upp tanken på att hinna först till Bergnäsbron. Förundras över jakten. De sista ska bli de första, tänker jag, och bromsar in redan innan det blivit gult.
”Lev din dröm” säger allt fler, som någon slags postmodern hälsningsfras. ”Läget?”. ”Jodå, jag lever min dröm. Kör mitt eget race, följer bara mina egna vibbar. Lyssnar inåt. Jag lever mitt liv, du lever ditt.” Det låter som en billig schlager. Taktlöst, skulle gammelfarfar ha sagt.
Jag sitter i bilen och väntar på att världens alla tveksamma fotgängare ska bestämma sig för att gå över. Av någon anledning minns jag ett TV-program från förra sommaren, en riktigt mörk sommarkväll när prästen Ma Oftedal skulle möta rockpoeten Olle Ljungström. Det var tänkt som ett pratprogram, men redan i början kallade Oftedal Ljungström för en andlig krigare och dödade därmed varje chans till samtal.
Glädjen kan väckas till liv av de mest besynnerliga sammanhang. Som att läsa en artikel om Trolltjärn på Bergnäset och känna doften av gårdagen. Eller lyssna till en låt av Johnny Cash och minnas tonen. Det luktar gott och låter förvånansvärt bra.
Jag vill skriva nåt om Alla Pumpors Dag men jag vet inte riktigt vad, eller snarare hur. Att den håller på att ersätta Alla Helgons dag står klart och i den fromma staden Skellefteå har debatten tidigare gått hög; några vill stoppa pumporna, andra tycker helgerna kan slås ihop. Det sistnämnda är ju ett intressant alternativ; tänk dig en kyrkogård fylld med orange pumpor och en massa barn som skriker spök. Och i tomma kvarter går sörjande från dörr till dörr och tigger tröst.
Jag pluggar in Nirvana i CD:n och låter musiken rensa själen. Tömma den på trötthet och sorg, fylla den med kamp och livslust. Somliga dagar behövs hjälp för att hitta vägen tillbaka till livet.
Jag vet inte om det är dåligt samvete över vårt välstånd, men nånting får oss att ofta prata om det som saknas i våra liv. ”Aldrig får man vara riktigt glad” säger Bill när mjölken är slut. ”Typiskt” svarar Bull med en suck. Har vi inga problem ser vi till att skaffa dom.
Man kan vakna med en sorg i sitt hjärta även i Provence. Kanske skönheten och alla färger väcker den egna tomheten och färglösheten till liv. Kanske lugnet ger oro och den goda maten en hunger efter annat. Mer av detta eller bort härifrån. Någonting är det i alla fall.