Jag pluggar in Nirvana i CD:n och låter musiken rensa själen. Tömma den på trötthet och sorg, fylla den med kamp och livslust. Somliga dagar behövs hjälp för att hitta vägen tillbaka till livet.
Det handlar om perspektiv, om konsten att upptäcka ett centrum och hålla sig till det. Hålla fast och släppa taget istället för att försöka famna hela världen och motsvara allas förväntningar utom ens egna. Det finns så mycket som får oss ur kurs, så mycket som stjäl vår energi. Stundtals blir den insikten mer än smärtsam; när döden gör entre, när kärlekens band brister eller när sjukdomen sätter alla planer ur spel. Då, om inte förr, behöver vi hjälp att hitta en väg.
Det gäller att se framåt ropar optimistkonsulten, men vad hjälper det om man är blind? Se upp ropar taktikern och sprider rädsla för varje nytt steg. Vänd dig aldrig om ropar den skenbart radikale, och fångar omedvetet tidens tomhet i fyra korta ord. För är det inte just det vi behöver, en omvändelse? Nya perspektiv. Det kanske varken handlar om att se framåt, bakåt eller upp utan bara om att se. Se det som är och det som verkligen betyder något.
Alla har sin egen inre trädgård att rensa, viskar jag för mig själv och stegar ut mot det frostiga potatislandet. Gotta find a way to find a way, sjunger Cobain från det öppna takfönstret. När min blick möter himlen anar jag en väg. Kanske är det halvdistans som gäller; att se horisonten som en öppning, en fortsättning. Inte ett stup.
/Gunnar Sjöberg