Man kan vakna med en sorg i sitt hjärta även i Provence. Kanske skönheten och alla färger väcker den egna tomheten och färglösheten till liv. Kanske lugnet ger oro och den goda maten en hunger efter annat. Mer av detta eller bort härifrån. Någonting är det i alla fall.
I mitt fall var det skrattet från en granne. Nattens åskoväder var ljuv musik i jämförelse. Det var ett sånt där högt och nervöst fnitter som kryper in under skinnet. Ett skratt som rymmer mer rädsla än glädje, mer inställsamhet än gemenskap. Hans skratt fick mig nästan att gråta.
Kan någonting vara sorgligare än ett glädjelöst skratt? Ja, möjligen svikna löften och förlorad vänskap. Men det tragiska med skrattet är försöket att skyla över. Sådana skratt är som dessa fadda ryggdunkar; kom igen, man lever bara en gång, carpe diem bla bla bla.
Hellre en natt fylld av åskans himmelska tårar än en morgon med glädjelösa skratt. Och hellre mörker än skenbart ljus.
Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.
/Gunnar Sjöberg