Fast jag aldrig varit i Roses vid den spanska purpurkusten förut, känns allting igen. Husen och hälsningsfraserna. Stranden, sanden, solen.
Det är någonting med Spanien jag älskar, men jag vet inte riktigt vad. Kanske är det en känsla av tillhörighet. Att vara respekterad och inkluderad, om än med turismens alla chabloner. Jag känner mig infödd när jag självsäkert kör fram mot motorvägens betalspärrar. I Frankrike hamnar jag i fel fil.
På stranden räknar vi tatueringar men ger upp när vi kommer till 100. En äldre dam har rosor över hela sin rumpa och kanske var det kul för längesedan, innan frosten tog dem. På en ung killes mage står det ”this life” men det guppar osäkert när han rör sig. Som drömde han redan om ett annat.
Handlar tatueringstrenden om tillhörighet eller avståndstagande, revolt eller grupptryck? Eller handlar det om att märkas, i all dess betydelse? Om att sätta sin egen stämpel på, tja, om inte tillvaron så åtminstone på den egna kroppen. Jag vet inte och kanske spelar det ingen roll. Det viktiga är väl att alla får bära något de kan vara stolta över. Rosor på rumpan, fina minnen eller både ock. Kanske tatueringen kan vara en påminnelse om det allra viktigaste, det eller dem som betyder mest. Ett märke som väcker stoltheten till liv och bevarar både våra minnen och vår längtan. Isåfall borde alla ha en tatuering. På magen, rumpan eller i hjärtat.
Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.
/Gunnar Sjöberg