75 inlägg taggade med "Norrbottens Kuriren, Kultur"

Fast jag aldrig varit i Roses vid den spanska purpurkusten förut, känns allting igen. Husen och hälsningsfraserna. Stranden, sanden, solen.

Det finns människor som är det undantag som bekräftar Archimedes princip. Alltså det där med att en människa i badet tränger undan lika mycket vatten som sin egen kroppsvikt. Tro mig, det finns sådana som tränger undan mer. Sådana som hörs, syns och alltid tar över. Människor som är mer än sig själva.

Med stängda fönsterluckor i huset i Blauzac, försökte jag förlänga natten. Men somliga dagar låter sig inte hejdas. Jag väcktes när solen gick upp och hennes steg var så bekanta. Jordens alla fåglar sjöng jordens alla sånger på jordens alla språk och den gamla kyrkklockan slog sju en extra gång, bara som en markering; tro inte att mörkret kommit för att stanna. En försenad tupp försökte gala ikapp den förlorade tiden, men förgäves. Dagen hade redan klätt på sig livets alla färger.

San Sebastian tar emot hela världen med en öppen famn. Donostian, stranden som är formad som en snäcka, låter sig beröras av det som är, det som varit och det som kommer. Vi tillfälliga turister är som droppar i det vilda havet men också som blommor i hennes famn. Utan oss inget hav.

Det var elva grader när vi lyfte från Luleå. Sju timmar och sjutton grader senare landade vi i Nice. Som många andra ställde vi oss frågan varför vi bor där vi bor. Vore Luleå en människa skulle hon ha dött av köldskador för länge sedan. Det finns ju de som menar att hon redan är död, men det är inte sant. En stad är buren av de som bor hos henne. Och i Luleå lever många.

Vi stod bara ett knivkast från varandra. Eller ett handslag. Tag emot, sa jag, och hon vände sin rygg emot mig. Inte en blick, inte ens ett andetag, var jag värd. Hon doftade som av död.

Hon står som en isskulptur i dörröppningen och gör det hon försöker vara bäst på; hon kan sprida kyla omkring sig, även i ett vinterlandskap. Hon vill vara coolast i stan, kyligast av alla. Inte med en min röjer hon vad hon tänker, inte med en rörelse vad hon känner. Oberörbarhet är hennes gud, den till vilken hon sätter allt sitt hopp. Ingen ska nå henne, inget ska rubba henne.

Det finns de som äter andras misstag, människor som livnär sig på vrede och ovänskap. Med flottiga fingrar gräver de sig in under skinnet hos dem som finns omkring. När de funnit bristerna, ruvar de som hönor och inväntar rätt ögonblick. Det tisslas och tasslas, beräknas och bevakas. De klarar inte kärlek, bara hat. Inte ömhet, bara hot. Och de som tvingas leva i deras närhet kvävs av den dåliga luften. All energi försvinner. Det suger, som man säger idag.

Barn vet ofta bäst. Det behövs bara en rodnad för att de ska ropa att de blöder, bara en rispa för att de ska kräva ett plåster. De vet värdet av en omplåstring.

Gammelfarfar sa ibland att gudlösheten breder ut sig. Han fick det att låta som en pågående process, ett utbredande. Han såg den i spriten och svindleriet, hörde den i svordomarna och självgodheten.