Vi stod bara ett knivkast från varandra. Eller ett handslag. Tag emot, sa jag, och hon vände sin rygg emot mig. Inte en blick, inte ens ett andetag, var jag värd. Hon doftade som av död.
I handen höll jag ett hjärta av linne, en bild av välsignelsen och önskan om beskydd. Det var det jag ville ge, men när handen blev hängande i hennes tomrum kom jag fullständigt av mig. Vem vill inte bli välsignad? Hur kan någon frivilligt låsa in sig i förgrämelsen? I avundsjukan, missunnsamheten och misstänksamheten. Vem vinner på att ruva på oförätter? Det är som att frivilligt dra på sig cancer.
Jag sprang aldrig efter henne utan vädrade istället rummet. Jag gjorde som Petrus och Andreas; skakade dammet av mina fötter för att kunna gå åt andra håll. Somliga människor ska man leva nära, andra hålla sig ifrån. Somliga ger värme och nya insikter, andra bara kyla och tomhet. Som så många andra gånger handlar det om att distansera sig för att upptäcka centrum. Vem och vad står mitt hjärta närmast? Vilka bekymmer är värda att ligga sömnlös över? Vad är det viktigaste i livet?
”Vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv” skrev Salomo. Ett öppet hjärta öppnar livet. Ett hjärta av linne lovar ännu mera liv. Ett hjärta av sten... Tja, stenar sjunker.
/ Gunnar Sjöberg