Hon står som en isskulptur i dörröppningen och gör det hon försöker vara bäst på; hon kan sprida kyla omkring sig, även i ett vinterlandskap. Hon vill vara coolast i stan, kyligast av alla. Inte med en min röjer hon vad hon tänker, inte med en rörelse vad hon känner. Oberörbarhet är hennes gud, den till vilken hon sätter allt sitt hopp. Ingen ska nå henne, inget ska rubba henne.
Jag blir alldeles kall när jag ser henne. Tina, vill jag ropa, fast hon heter något annat. Låt värmen omkring dig smälta kölden. Låt tårarna ploga upp din isiga blick, låt hjärtat börja blöda igen. Ta emot. Blir rörd och berörd.
Marken fryser där hon går fram. Men inte är det väl mer kyla vi behöver, visst är det värme? Mer förståelse, känsla, närhet. Ord, blickar och händer som får hjärtan att smälta, även i ett vinterlandskap.
/Gunnar Sjöberg