Det finns de som äter andras misstag, människor som livnär sig på vrede och ovänskap. Med flottiga fingrar gräver de sig in under skinnet hos dem som finns omkring. När de funnit bristerna, ruvar de som hönor och inväntar rätt ögonblick. Det tisslas och tasslas, beräknas och bevakas. De klarar inte kärlek, bara hat. Inte ömhet, bara hot. Och de som tvingas leva i deras närhet kvävs av den dåliga luften. All energi försvinner. Det suger, som man säger idag.
Tacka vet jag folk med överseende. Sådana som söker glädjen och ser med kärlek på ofullkomligheten. Människor med goda hjärtan.
En sådan var nog prosten Lindberg som mitt i bönen Fader Vår gav ifrån sig en nysning så kraftig att löständerna hamnade på altaret. De som var med i bönhuset i Ragvaldsträsk berättar att han bara tystnade någon sekund, lyfte ena ögonlocket, sträckte ut armen och i en sakral svepning la tillbaka dem där de hörde hemma.
Sedan fortsatte han be; ”förlåt oss våra skulder…”.
/Gunnar Sjöberg