Gammelfarfar sa ibland att gudlösheten breder ut sig. Han fick det att låta som en pågående process, ett utbredande. Han såg den i spriten och svindleriet, hörde den i svordomarna och självgodheten.
Gammelfarfar var klarsynt, trots gråstarr. En god lyssnare, trots hörapparat. För gudlösheten breder ut sig än idag.
Den finns där de skenbara gudarna bor. I moralismens palats där de egna spegelbilderna är ikoner och syndare spikas upp på kors. Eller hos de självutnämnda kungar som bara följer känslan oavsett konsekvens; känns det rätt så är det rätt, om inte; vem bryr sig? Eller i den kyrka vars ledare tror sig kunna styra Gud.
Gudlöshetens motsats är helighet och vad är heligare än mötet mellan det sant gudomliga och det sant mänskliga? I detta möte gömmer sig en sanning så helig att den aldrig låter sig begripas, bara anas; Ju gudomligare jag tror att jag är, desto omänskligare blir jag. Ju mänskligare jag försöker vara, desto gudomligare blir jag.
/Gunnar Sjöberg