För en tid sedan skrev jag i denna spalt att TV är kul. Nu är jag beredd att ta tillbaka allt. TV är tråkigt. Jättetråkigt. Men bara ibland.
Med viss förväntan slog jag på SVT1 för att titta på ”Summerat” som denna gång skulle handla om folkets ekonomi. Jag förväntade mig klargörande fakta om fondernas förlovade värld och meningsfulla tips om hur man säkrar sin framtid. Förutsättningarna fanns i studion: en bankchef, en aktieexpert och ännu en expert, oklart i vad. Men i programmet misslyckades det mesta. Bra frågor fick inga svar och meningslösa vändes ut och in. Det blev 45 minuter med avbrutna formuleringar och förvirrade resonemang. Inte ens Gunnar Adler Karlsson lyckades rädda programmet.
Inte var kulturredaktionens årsavslutning ”Tusen och en kväll” på SVT1 så mycket roligare. Finns det några program som lär ut konsten att tappa tempo så är det program från kulturredaktionen. Jag tillhör de som gärna sjunger långsamhetens lov, men ibland blir det bara för mycket. Den snuttifiering vi alltför ofta tvingas utstå ska naturligtvis bekämpas men mixen i årsavslutningen var så långsam att det bara blev trögt. Och vem vill sjunga tröghetens lov?
Hur kul låter det då med en gudstjänst från Sjulnäs? Tja, eftersom jag tillbringat några ungdomliga sommarlov i dess närhet, så vet jag att det kan vara kul i Sjulnäs. Nu är ju inte en gudstjänst till för att ha kul, men en viss glädje har man väl rätt att förvänta sig som tittare. Och glädje mötte vi. I och för sig har jag lite svårt för den nästan provocerande bristen på liturgi som stundtals präglar EFS-gudstjänster. TV-fotograferna fick leta motiv att vila bilden på, och till sist fann de dem; en vit porslins-Jesus, en ros och en altartavla med den gode herden. Bilder som andas enkelhet på gränsen till naivitet, men samtidigt bilder som har burit flera generationer.
Gudstjänsten, som sändes i SVT2, präglades av närhet, värme och innerlighet. Det var tillräckligt nervöst för att det skulle kännas äkta, tillräckligt avslappnat för att tittaren själv inte skulle bli nervös. Predikanten var besjälad av ett angeläget budskap och inte minst förbönen, som leddes av församlingsmedlemmar ur olika åldrar, förenade fromhet med vardag. Det är klart att man kan tycka att gudstjänsten saknade tempo, men det fanns liksom inget tempo att tappa. Det lågmälda anslaget, med snöklädda ängar och faluröda väggar, öppnade sinnet för andra värdeskalor. Och på en söndag förmiddag lämpar sig lågmäldheten väl.
För kulturen gäller samma som för kyrkan: graden av angelägenhet är avgörande för folkets upplevelse. Denna gång lyckades predikanten i Sjulnäs med det som både kulturredaktionen och bankchefen misslyckades med. Så för att travestera kulturstrategen Dan Bäckman i ”Sen kväll med Luuk”: Kyrkan – Kulturen 1-0.
/Gunnar Sjöberg