Jag tror, jag tror på sommaren. Vore solen en gud skulle Spanien vara paradiset. Fast å andra sidan, vore TV en gud skulle sommaren vara…tja, paradisets motsats. Hade inte Figo, Zidane och de andra fotbollsartisterna exploderat i Belgien, skulle juni passerat som årets mörkaste TV-månad.
Det är lätt att slå ner på amerikanska pratprogram. Så låt oss göra det. Om eftermiddagarna i Kanal 5 är en spegling av vår tid finns skäl till oro. Då översköljs vi nämligen av importerade program från USA, det ena mer besynnerligt än det andra. Eftersom programmen sänds, måste det ju finnas tittare och den tanken är sorgligare än programmen.
Väckarklockan ringer nästan alltid 06:49 och går sekundvisaren rätt så vaknar jag precis till presentationen av dagens morgonandakt. Det har funnits morgnar i mitt liv när jag ivrigt spänt öronen för att uppfatta varje ord och morgnar när jag kastat mig över avstängningsknappen för att få en bättre start på dagen. Kanske beror det på hur natten varit, men visst spelar det också roll vad som sägs. Två minuters prat kan både lyfta ett hjärta och tynga en själ.
Jag försökte verkligen se på Storforum i SVT1 som handlade om vart kyrkan skulle ta vägen utan staten. Jag försökte verkligen sitta upprätt i TV-soffan med anteckningsblocket i handen. Jag försökte verkligen tycka att det var intressant. Men någonting gjorde mig trött, mycket trött. Innan jag somnade hann jag i alla fall slå på inspelningsknappen på videon.
Det var nära att jag stängde av TV:n tre minuter in på ”Fråga Lund” som sänds i SVT2. Programledaren Gunnel Werner presenterade gästerna med inledningsrepliken ”inte bara…”. Alltså, den ena var inte bara präst och teolog, den andre var inte bara antropolog, den tredje var inte bara hjärnforskare och den fjärde lade på egen hand till att han minsann inte bara var islamolog. Själv kände jag mig inte bara trött utan också obegåvad.
För en tid sedan skrev jag i denna spalt att TV är kul. Nu är jag beredd att ta tillbaka allt. TV är tråkigt. Jättetråkigt. Men bara ibland.
Häromveckan var jag på ännu en konferens med ännu en ekonom med ännu en överlevnadsstrategi för oss som vill vara moderna. Dagens skriftlärda kommer uppenbarligen från Handelshögskolan och med den allra senaste konferenstekniken svarar de självsäkert på vad som krävs för att man ska bli framgångsrik i denna värld. Det verkar vara samma föredrag; du ska sticka ut, vara crazy och slå världen med häpnad. Spöa alla. Syns du så finns du.
En god vän sade med sorg i hjärtat att Bollibompa har förlorat sin betydelse för honom. Alltså den signatur till barnprogrammet i SVT som för landets alla småbarnsföräldrar signalerat tid för vila, trivsel, disk eller städ. Vännens barn har nu passerat åttaårsåldern och därmed också intresset för Björnes lockrop. Istället handlar det om Voxpop och Rederiet. TV är trist, tyckte vännen.
Jag gillar soffor men har lite svårare för soffprogram. Alltså den typ av TV-program som bygger på att ett antal gäster ska säga kärnfulla saker om en mängd olika ämnen samtidigt som dom sitter bekvämt tillbakalutade i en pösig soffa. Det låter, men det blir sällan mycket sagt.
Hur många föreläsningar har inte handlat om att ”vi lever i en tid som ständigt förändras”. Hur många kurser har inte annonserats som handlar om hur vi ska möta den nya tiden. Och hur många suckar har inte hörts kring det faktum att inget längre är som förr.