Häromveckan var jag på ännu en konferens med ännu en ekonom med ännu en överlevnadsstrategi för oss som vill vara moderna. Dagens skriftlärda kommer uppenbarligen från Handelshögskolan och med den allra senaste konferenstekniken svarar de självsäkert på vad som krävs för att man ska bli framgångsrik i denna värld. Det verkar vara samma föredrag; du ska sticka ut, vara crazy och slå världen med häpnad. Spöa alla. Syns du så finns du.
Några dagar senare möter jag poeten Bruno K. Öijer i programmet ”Från en demons båge” i SVT2. Snacka om att sticka ut. Med en frisyr som rymmer himlens alla fåglar skapar han både ro och oro. Programmet var en blandning mellan bildcollage, liveupptagning och inspelade uppläsningar. Ibland blev det bara för mycket – hans mimik och teatraliska framförande förtog nästan ordet. Men när orden nådde fram var de knivskarpa och livsviktiga. ”Vi har skändat vårt ursprung” sa han, och beskrev en själ som rymt hemifrån. Från himlen faller ett svart regn som bryter ner tilliten, närheten och omtanken – medkänslan förlorar alltid, var hans dystra prognos. Hoppet ligger i att vi upptäcker det som han kallade ”en helig kontur i tillvaron”; en kontur som vill få oss att stå upp för nånting. Och våga stå kvar.
En som upptäckt den konturen är skådespelaren Sven Wollter. I TV4:s ”Närbilden” läste han ett öppet brev han skrivit till de nazister som allt mer intensivt hotat honom och hans familj. Ärligt beskrev han sin rädsla, vrede och framförallt dystra förvåning; ”Hur har vi hamnat här, jag ville ju vi skulle hamna någon annanstans.” Den frågan delar han med många och Wollter´s humanism är en nödvändig motbild både mot ”ekonomismen” och den allmänna privatiseringen av både moral, religion och politik. I sitt öppna brev vädjade Wollter till människan under det nynazistiska skalet. Under ytan finns det genuint mänskliga, det som förenar oss. Drömmarna, längtan och vårt behov av kärlek.
Vår längtan, sorg och saknad återkom som tema i Göran Stangertz utmärkta serie ”En dag i taget” som sänds i SVT2. Serien beskriver våra vanligaste dolda folksjukdomar och denna gång skildrades ätstörningar. I ett oerhört plågsamt porträtt fick vi möta Mie, en tjej strax över de tjugo. Hon kastades mellan hetsätning och självsvält och omgavs, genom sitt arbete som fotograf, av trådsmala fotomodeller och skelettliknande mannekänger. ”Jag håller på att bli precis vad jag vill” svarade hon en kamrat, strax innan hon stack en galge i munnen för att kunna spy upp de sista resterna av mat.
När det är strängt och hårt inuti, formar vi kroppen likadant. Sådan tid, sådana kroppar. Men en gång ska trädet blomma. Med det löftet avslutades programmet med Bruno K. Öijer. Må den dagen komma snart.
/Gunnar Sjöberg