På skolorna går barn beväpnade med kniv och på frågan varför svarar femtonåringen ”int´ bryr jag mig”. I Delfinen söker hejarklacken rim på ”sitta” och jublar högt när de finner det. Och i mörka rum betalas mörkrets gärningar med kommunala kontokort.
Ur bristen på gemensamma värderingar växer en ny moral. En moral så konturlös att den inte ens kan kallas situationsetik, så oreflekterad att den inte ens kräver motiv. Saker bara blir. Det är en moral som gör allting möjligt, åtminstone för vissa; de som är gudar i egna eller andras ögon. Ändå, och just därför, är det en gudlös moral.
Det som ”känns rätt” är rätt och om någon tycker annorlunda så är det inte mitt problem.
Principen tycks vara att så länge det inte känns fel så är det rätt och om det skulle kännas fel så gör det ingenting eftersom jag ändå inte bryr mig.
Hur ska människovärdet och gemenskapen kunna återupprättas med en sådan moral? Finns det överhuvudtaget några gemensamma värden kvar? Tja, jag vet inte, men visst finns det en gräns för hur mycket vi kan tåla innan vi reser oss från soffan? En gräns för hur mycket vi kan stå ut med innan vi börjar bry oss. Vi som vill tro på annat än självgodhet, knivar och människoförakt.
Man vänjer sig, har Kjell Höglund skrivit i den mest tragiska sång jag hört. Det känns som att han har rätt, men Gud förbjude att vi vänjer oss vid likgiltigheten.
/Gunnar Sjöberg