Nordens Sahara är det snöklädda fjället, men sanden är inte som snön. Nog för att de riktigt små barnen kan äta sandlåda som vore det isglass, men strupen mår inte särskilt bra. Det är torrt och det svider. Är det öken så är det.
Man behöver inte resa till Sahara för att göra en ökenvandring. Det räcker med att gå till sig själv, sitt inre. Längst där inne finns en öken, lång bortom bergen och dalarna. Där, i den stora stillheten, avklingar alla yttre intryck; hörseln skärps, blicken klarnar. Där konfronteras vi med ensamheten. Där finns jag, bara jag. Eller vi, bara vi. Där talas de öde trakternas språk; frågor, längtan, känslor.
Att vandra i öknen kan vara att gå vilse. I vardagen har vi fasta orienteringspunkter; saker som vi tror oss veta, människor vi känner, arbeten vi kan, rutiner vi behärskar. Sådant som är som det alltid varit. I öknen är de till ingen hjälp och står vi inte ut med oss själva är risken att vi hamnar fel. Det finns en sekt för varje vilsen själ.
Men att vandra i öknen kan också vara att finna nya vattenkällor. I det som ser torrt ut kan de vackraste blommor växa. I mörkret lyser ljuset som klarast och i svagheten gömmer sig styrkan. De öde trakternas språk kan sakna ord men tala om livets innersta mening.
/Gunnar Sjöberg