Det var sju år sedan han ringde. Du ska dö din djävul, var hans enkla budskap. Klockan var 03.30 och det har den varit sen dess. De hotbrev som följde slog in spikar som med tiden börjat rosta och vittra sönder. Men hålen i trygghetens pansar finns kvar.
Som hade också den onda sagan sju år, så ringde telefonen häromdagen. Jag skulle vilja mörda dig, sa rösten denna gång. En annan röst och ett annat klockslag. Men samma tomhet och sorg i mitt inre.
Jag har frågat det förr och frågar än idag; varifrån kommer detta hat? Vad är det som får en människa att säga att hon vill mörda en annan bara för att meningarna är delade? Vart har perspektiven tagit vägen? Balansen och nyansen?
”I´ve seen the future and it is a murder” sjunger Leonard Cohen. Är det där vi hamnat? Ett tonläge som bara tillåter övertoner och en världsbild som bara tillåter likasinnade. Den svarta solens gryning eller alla tiders skymning.
Jag vill inte tro att det är så. Kanske naivt letar jag efter ljus i mörkret. Jag vårdar de vänliga ord jag hör, håller mig nära de som ger värme. Jag ringer mina vänner bara för att kolla att de finns, skickar mail och hoppas på svar. Jag drar ur telefonjacket, kör in Van Morrisson i CD-spelaren och läser texter av Immanuel Lévinas:
”Ansiktets hud är den naknaste huden, den mest blottade. Den naknaste, fastän dess nakenhet är anständig. Och samtidigt den mest blottade: det finns i ansiktet en väsentlig fattigdom, vilket bevisas av att man försöker maskera denna fattigdom genom att förställa sig, genom att se obesvärad ut. Ansiktet är utsatt, hotat, som om det inbjöd till våldshandlingar. Samtidigt är det ansiktet som förbjuder oss att döda.”
Efter natt kommer dag. Säg att det är så.
/Gunnar Sjöberg