Jag gillar soffor men har lite svårare för soffprogram. Alltså den typ av TV-program som bygger på att ett antal gäster ska säga kärnfulla saker om en mängd olika ämnen samtidigt som dom sitter bekvämt tillbakalutade i en pösig soffa. Det låter, men det blir sällan mycket sagt.
Viktiga saker sägs ofta i en viskning. Det tycks programmakarna bakom det Umeå-producerade ”Skåpet”, SVT, ha tagit fasta på. I en studiomiljö som inbjuder till samtal mötte programledaren Lotta Bromé musikern Tomas Di Leva. Några gånger har jag sett och hört intervjuer med Di Leva där intervjuaren förlorat sig själv i beundran av denne mästare av både plattityder och vishetsord. Lotta Bromé närmade sig Di Leva med respekt både för honom, sig själv och TV-tittaren. Följden blev ett mycket givande program.
Tomas Di Leva har ett huvudbudskap som han förmedlar i allt det han gör och är: rätten att få vara sig själv. Med hela kroppen som ett leende sade han att alla hjärtan har en unik dröm. Livet handlar om att finna den drömmen och att våga följa den. Många har sagt det förut, men Di Leva gör det på ett sätt som når ut. Dessutom är han kompromisslös – trots att han i flera sammanhang ikläds rollen som herr Konstig vägrar han ge vika för konventionens och kommersialismens krav.
Den senaste tiden har SVT erbjudit ännu ett möte med en kompromisslös musiker. Björn Afzelius, som avled i februari, porträtterades både kärleksfullt och distanserat i programmet ”Sjung ingen lovsång”. Det blev ett program om kamratskap, kamp och konsten att bejaka livet. Även Afzelius provocerade många med sin blandning av kompromisslöshet och närmast naiva öppenhet. För vänsterrörelsen var han för liberal, för de konservativa för radikal och för musikrecensenterna för banal. Men ändå, och kanske just därför, älskad av många.
Björn Afzelius ägde en förunderlig förmåga att sätta ord på det som är värt att hålla fast vid. Genom vännernas berättelser fick vi en skymt av hans tuffa uppväxt. Och visst är det som hans bror sade, att det egna lidandet är en förutsättning för att kunna känna medlidande. Det vi känner igen i Afzelius texter, är kanske just de sanningar och frågor vi alltför sällan vågar uttrycka.
Det var två program där mycket viktigt sades utan att en enda soffa syntes. Soffan återfanns däremot i kulturprogrammet Centrum, där kvällstidningsjournalistik debatterades. Frilansjournalisten Po Tidholm var härligt upprörd över kvällstidningarnas dubbelmoral och skeva verklighetsbeskrivning. Han sade att Sverige ser annorlunda ut i kvällstidningarna och oroades för att människor baserar sin världsbild på dem.
Saker är inte sanna bara för att de stått i tidningen eller hörts på TV. Däremot är det nog sant att jorden mår dåligt, för det har både Afzelius och Di Leva sagt.
/Gunnar Sjöberg