Jag var på en fest och mötte en kvinna som sa att hon hade en djävul i sin skalle. Det var en tumör som inte gick att få bort. Jag lever, sa hon, och höjde sitt glas. Jag lever till dess att jag dör.
Några dagar senare såg jag en tolvåring sälja döden för femton spänn styck. I bästa langarstil stod han vid Shopping och krängde Prince utan filter. Runtomkring stod jämngamla flickor med Hubba Bubba i mun och solsken i blick.
Jag suckade och tänkte: denna död, denna ständiga död. Jag möter den nästan varje dag. I vännen som sakta förtärs av sin cancer, i tårarna hos barnen som mist sin mor, i skriket från mannen som plötsligt förstår.
I en tid när vi tror att allting är möjligt är döden det stora misslyckandet. Vi vet att den finns där, som ett virus som kan krossa alla kalkyler. En spricka i fasaden, ett tomrum i själen. Så vi flyr och förnekar. Länge leve odödligheten! Kom låt oss bygga oss ett torn som räcker ända upp till himlen!
Medan vi flyr fortsätter döden sitt smärtsamma verk. Den ger och tar, stoppar lidande och krossar drömmar. Och visst, ibland är döden vacker. Ett löv som faller, en torkad ros. Men ingen naturlyrik kan fånga smärtan i det mänskliga avklädandet. Ja, möjligen bilden av stormen som slår oss till marken. Och kanske är det först när vi ligger ner som vi kan ana livets och dödens gemensamma hemlighet: Att vetekornet måste falla till marken för att ge liv.
/Gunnar Sjöberg