Religion är att se livet i en helhet. Att vända på stenar, höja sin blick och leva jordnära. Inte se allting i svart eller vitt utan våga se alla nyanser däremellan. Våga fråga, tro och tvivla.
Om det är så kan man fråga sig hur många som egentligen är religiösa. Inte sällan blir ju religionen ett sätt att försnäva livet. Vi har rätt, dom har fel. Köp alla svar, tro dig veta.
Politik är också att se livet i en helhet, men även där är sikten begränsad. Tillbaka till stadgarna, ropade en veteran häromdagen. Med stadgarna som kryckor tror vi oss kunna hantera den värld vi inte längre begriper.
Vem står för helheten idag? Kanske tror vi att vi bär den inom oss, men när allting privatiseras går helheten förlorad. Jag ser vad jag vill se och bygger upp min egen värld. Jag tror på min bild av Gud och min bild av verkligheten. Till och med moralen blir hemvävd.
Den religiösa, politiska och moraliska privatiseringen ökar vår hemlöshet. Var finns det gemensamma rummet? De gemensamma angelägenheterna, principerna och visionerna? Var finns den kraft som kan hämtas utifrån, inte bara inifrån?
Kanske politikens och religionens framtid ligger i just detta; behovet av att synliggöra det gemensamma och hämta styrka från andra. När institutioner faller, bygger vi samtidigt nya just för att vi behöver institutionens väggar. Väggar att både i trygghet luta oss emot och slå våra pannor blodiga emot. Orienteringspunkter i tiden.
Att se livet i sin helhet är att se sin egen roll. Vi är droppar i havet men oersättliga länkar i en kedja. Inte alltings början och slut, men allting däremellan. Bokstäverna mellan grekiskans A och O.
/Gunnar Sjöberg