För ett tag sedan ansvarade jag för en radiogudstjänst som handlade om att älska barnen och svagheten inom en själv. Bra och fint sa några som lyssnade.
Annars var det tyst, bara några konstiga telefonsamtal. Genast ringde en kvinna som hade en metod för hur man skapar en sund själ i en sund kropp. Hon påstod sig vara Gud. Senare en man som sobert frågade hur man går ur Svenska Kyrkan. Genom dörren tänkte jag, men hänvisade till skattekontoret. Han svor över bögbiskopen som styr kyrkan och svor igen över att bögar och lesbianer snart besitter alla poster i kyrkan.
Några dagar senare fick jag ett brev med anonym avsändare. Det var som en anklagelseakt med en osalig blandning av glåpord och bibelord. Tonen var hård som hammarslag och ur kuvertet strömmade en doft av svavel och bränd mark.
Jag tänkte: Varför all denna vrede, denna intolerans? Varifrån kommer den? Är det utanförskap det handlar om? Att allting plötsligt förändrats utan att någon frågat just mig om lov?
Det måste vara tungt att ha så mycket att hålla fast vid. Så många principer, dogmer, rutiner. Varför inte öppna sig och släppa in livet? Se på liljorna på marken och himlens alla fåglar. Plocka ax på sabbaten och låta sig beröras av det som sker idag.
Ingen har sagt det bättre än Ulf Lundell: Vacker den som reser sig, som vågar tro. Som törs ett ja i alla nej, som vågar bygga bro. Vacker den som är sårbar, vacker den som ser.
Jo förresten, möjligen Lina Sandell: Öppnade ögon, Herre mig giv.
/Gunnar Sjöberg