Hur många föreläsningar har inte handlat om att ”vi lever i en tid som ständigt förändras”. Hur många kurser har inte annonserats som handlar om hur vi ska möta den nya tiden. Och hur många suckar har inte hörts kring det faktum att inget längre är som förr.
Mitt i föränderligheten rider Zeb Macahan in på en tjugo år gammal häst. Åtminstone är TV-serien så gammal – hur gammal Zeb är vågar jag inte tänka. Den gamla western-serien har varit sommarens främsta spänningsföljetong. Jag såg de fem första avsnitten, försökte entusiasmera mina tonåringar för det som jag tyckte var en klassiker men när den där ryske tsaren eller vad han nu var red in gav även jag upp. Nånstans kändes det konstigt att ägna flera timmar varje helg åt något så gammalt. Och det känns fortfarande konstigt att ett vanligt samtalsämne sommaren 1999 har varit vad som ska hända i nästa avsnitt, när det redan har sänts för 20 år sedan.
En aning konstigt kändes det också att lyssna till mr Platt i en underbar dokumentär om Amish-folket i USA. Dokumentären var engelsk och därmed välproducerad, mycket bra och därmed med en mycket sen sändningstid. Mr Platt, som tillhörde Amish, menade att även Amishfolket måste ta hänsyn till att tiderna förändras. Redan nu är rörelsen splittrad i en ny och gammal grupp – den nya har bl a accepterat elektricitet. Det kommer en tid, sa Platt och rättade till den karaktäristiska hatten, när också vi måste ta till oss det nya, men det centrala och gemensamma får vara oförändrat. Dit räknade han gudstjänsten, som firas på samma sätt som för mycket mer än tjugo år sedan.
Mr Platt var sympatisk men samtidigt var det tragiskt att se hur deras tro och livsstil reduceras till turistattraktion och en pittoresk påminnelse om flydda tider.
Kommer kyrkorna i Sverige att gå samma öde till mötes? Nja, kanske inte men idag förvandlas missionshus till loppmarknader och bostäder. Med det konstaterandet inleddes det TV-sända samtalet ”Behövs kyrkan” i anslutning till det ekumeniska mötet L99. Programmet var annonserat som debatt, men blev ett seriöst och eftertänksamt samtal under proffsig ledning av Annika Hagström. Gästerna lyssnade till varandra och sa många kloka saker. Tomas Andersson Wij var en ny och spännande bekantskap – tänkvärd och välformulerad. Han slog bl a ett slag för institutionen - kyrkan är en vågrörelse in mot heligheten, sa han. Även den som sitter längst bak kan vara med i rörelsen.
För en gångs skull fylldes jag av hopp efter ett TV-program om kyrkans roll. Det var befriande att slippa ältandet av skandaler och det destruktiva självömkande som så ofta präglar kyrkliga företrädares analys. Tiderna förändras och kyrkan med den. Kanske är det snart bara på TV man kan få se trista repriser.
/Gunnar Sjöberg