Vem kan man tro på i en så trolös tid som vår? När alla tuvor sjunker och inte ens ekot vågar svara ja? Var finns de band som håller?
Jag var på guldbröllopsfest och upptäckte att bandet finns mitt ibland oss. Dom har varit gifta i femtio år, ett par i femtiosju och ett halvt. Som en stad på berget kan dom hjälpa oss andra att hitta fram, hem eller tillbaka.
Jag har sett deras kärlek i tjugofem år. Sett hans hand försiktigt smeka hennes långa hals, sett pliret i ögonen och hört det fnitter som bara kan komma inifrån. Jag har hört henne säga ”men Allan” och sett hans leende svar bakom uppkurade axlar. Jag har känt deras respekt för varandra, deras lyhördhet och tillit. Två människor, en ande.
Det finns ingen sång som kan fånga deras femtio år av gemensamhet. Ingen film, ingen bok, ingen dikt. Deras gamla kärlek är lika levande och ny som varje dags gryning. Lika självklar, lika överraskande.
Men vad är kärlek i en tid när vi säger oss älska cornflakes? Vad är extas när vi dyrkar ett popband? Vad är hållbarhet när en mattaffär påstår sig kunna spränga stan? Det räcker inte med att skrika - vi måste ta i så vi spricker. Finns det nåt ord som kan rymma de dom delar tillsammans?
Kanske behövs det inga ord. Det räcker med ett löfte, det dom gett varandra och vars vittnen är vi. Deras gamla kärlek rostar aldrig. Den lyser som en diamant, som en stad på ett berg. Deras löfte är guld värt.
/Gunnar Sjöberg