Barn vet ofta bäst. Det behövs bara en rodnad för att de ska ropa att de blöder, bara en rispa för att de ska kräva ett plåster. De vet värdet av en omplåstring.
Med ett luttrat ”äh” avböjer en riktig vuxen alla plåster och bandage. När livet sårar oss reder vi oss själva, biter ihop, står ut, blir härdade. Som ett tomhetens mantra säger några ”Kul, kul” och hoppas att ingen ska säga emot. ”Nog är det bra” säger andra och sväljer blod. Sårbarhet har blivit en svaghet och hård hud en styrka. Men ibland sörjer jag våra uppkurade axlar och vår sänkta blick och undrar vart barnet tog vägen. Barnet och insikten.
Alla får sår och alla behöver plåster, hur vuxna de än är. Jag mötte en indier som sa att tårar är ande och att gråta är andlighet. Han sa det med ett leende.
/Gunnar Sjöberg