Det var elva grader när vi lyfte från Luleå. Sju timmar och sjutton grader senare landade vi i Nice. Som många andra ställde vi oss frågan varför vi bor där vi bor. Vore Luleå en människa skulle hon ha dött av köldskador för länge sedan. Det finns ju de som menar att hon redan är död, men det är inte sant. En stad är buren av de som bor hos henne. Och i Luleå lever många.
Man borde bo någon annan stans. Eller jobba med nåt annat. Eller åtminstone lyssna mer till sig själv. Med slitna fraser försöker vi döva vår längtan efter någonting annat. Inte alltid mer eller bättre eller ens varmare, utan just någonting annat. Ett avbrott. Eller så överdriver vi särarten. Ingenting är som den svenska sommaren eller den svenska natten eller den svenska naturen. Man har det som man har det och varför ska man bry sig. Borta bra men hemma bäst.
Luleå är en stad bland alla andra i Sverige och världen. Med särdrag och likheter, fördelar och nackdelar. Vi har gjort det kärva klimatet till vår vän, men kärvt är det också på andra håll. Kanske det unika är att staden ligger på klotets krön. Ibland ser vi saker på ett annat sätt. Att vända upp och ner kan ge nya perspektiv.
Inget nytt under solen, viskar jag till mig själv när jag släcker den franska lampan. Men det låter både falsk och deprimerande. Vad vore livet utan längtan?
Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.
/Gunnar Sjöberg