San Sebastian tar emot hela världen med en öppen famn. Donostian, stranden som är formad som en snäcka, låter sig beröras av det som är, det som varit och det som kommer. Vi tillfälliga turister är som droppar i det vilda havet men också som blommor i hennes famn. Utan oss inget hav.
Från pensionat Itxasoa bjuds den mest förunderliga havsutsikt jag varit med om. Stormen stänker ner vår balkong och det känns som att vi är omslutna av Atlanten. Hennes vatten bär på en hemlighet och det räcker med att öppna vattenkranen för att hela skapelsen ska strömma ut i vasken. Vi dricker det vatten dinosaurierna druckit, tvättar oss i vågor som krossat piratskepp och badar i en dyning från en helt annan tid. Hennes vatten har funnits från början och upphör aldrig; molekylerna från urtiden finns fortfarande kvar.
Stormen i snäckan i San Sebastian är fylld av både uppror och stillhet. Kanske vill den säga att vi inte kan skapa en ny atlant men åtminstone starta en våg. Se alltings sammanhang och allas beroende av varandra.
Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.
/Gunnar Sjöberg