Det är lätt att slå ner på amerikanska pratprogram. Så låt oss göra det. Om eftermiddagarna i Kanal 5 är en spegling av vår tid finns skäl till oro. Då översköljs vi nämligen av importerade program från USA, det ena mer besynnerligt än det andra. Eftersom programmen sänds, måste det ju finnas tittare och den tanken är sorgligare än programmen.

Vi stod bara ett knivkast från varandra. Eller ett handslag. Tag emot, sa jag, och hon vände sin rygg emot mig. Inte en blick, inte ens ett andetag, var jag värd. Hon doftade som av död.

Hon står som en isskulptur i dörröppningen och gör det hon försöker vara bäst på; hon kan sprida kyla omkring sig, även i ett vinterlandskap. Hon vill vara coolast i stan, kyligast av alla. Inte med en min röjer hon vad hon tänker, inte med en rörelse vad hon känner. Oberörbarhet är hennes gud, den till vilken hon sätter allt sitt hopp. Ingen ska nå henne, inget ska rubba henne.

Väckarklockan ringer nästan alltid 06:49 och går sekundvisaren rätt så vaknar jag precis till presentationen av dagens morgonandakt. Det har funnits morgnar i mitt liv när jag ivrigt spänt öronen för att uppfatta varje ord och morgnar när jag kastat mig över avstängningsknappen för att få en bättre start på dagen. Kanske beror det på hur natten varit, men visst spelar det också roll vad som sägs. Två minuters prat kan både lyfta ett hjärta och tynga en själ.

Det finns de som äter andras misstag, människor som livnär sig på vrede och ovänskap. Med flottiga fingrar gräver de sig in under skinnet hos dem som finns omkring. När de funnit bristerna, ruvar de som hönor och inväntar rätt ögonblick. Det tisslas och tasslas, beräknas och bevakas. De klarar inte kärlek, bara hat. Inte ömhet, bara hot. Och de som tvingas leva i deras närhet kvävs av den dåliga luften. All energi försvinner. Det suger, som man säger idag.

Jag försökte verkligen se på Storforum i SVT1 som handlade om vart kyrkan skulle ta vägen utan staten. Jag försökte verkligen sitta upprätt i TV-soffan med anteckningsblocket i handen. Jag försökte verkligen tycka att det var intressant. Men någonting gjorde mig trött, mycket trött. Innan jag somnade hann jag i alla fall slå på inspelningsknappen på videon.

Barn vet ofta bäst. Det behövs bara en rodnad för att de ska ropa att de blöder, bara en rispa för att de ska kräva ett plåster. De vet värdet av en omplåstring.

Det var nära att jag stängde av TV:n tre minuter in på ”Fråga Lund” som sänds i SVT2. Programledaren Gunnel Werner presenterade gästerna med inledningsrepliken ”inte bara…”. Alltså, den ena var inte bara präst och teolog, den andre var inte bara antropolog, den tredje var inte bara hjärnforskare och den fjärde lade på egen hand till att han minsann inte bara var islamolog. Själv kände jag mig inte bara trött utan också obegåvad.

Gammelfarfar sa ibland att gudlösheten breder ut sig. Han fick det att låta som en pågående process, ett utbredande. Han såg den i spriten och svindleriet, hörde den i svordomarna och självgodheten.

För en tid sedan skrev jag i denna spalt att TV är kul. Nu är jag beredd att ta tillbaka allt. TV är tråkigt. Jättetråkigt. Men bara ibland.