Tjugo män sitter hopträngda i ett rum byggt för elva kvinnor. Det ser ut som om dom är på väg; fleecetröjan är knäppt, kepsen nerdragen och skorna hårt snörda. Jag vet att dom inte trivs, jag har varit här förut. Nu är det mig dom ska möta i samtal om… tja, sånt som man borde prata om men aldrig hinner. Eller ids.
På väg in till staden försöker jag memorera Lundell-citat. Han, mer än någon annan, har förstått våndan i att lämna. Livet är en landsflykt, sjunger han. Jag vet inte riktigt vad han menar, men jag tror han har rätt. Vägen hem leder aldrig tillbaka.
Han satt i stolen innan dörren gått i lås. Det var anställningsintervju och jag och mina kompanjoner var klädda i en lagom blandning av närhet och distans. Offret, eller den tilltänkte, bar en tröja med samma färg som hans kinder. Vi pratar röd som blod. Efter en svepande inledning bad jag honom berätta något om sig själv. Och han började prata. Han pratade och pratade och pratade.
Jag lägger mig i högerfilen och ger upp tanken på att hinna först till Bergnäsbron. Förundras över jakten. De sista ska bli de första, tänker jag, och bromsar in redan innan det blivit gult.
”Lev din dröm” säger allt fler, som någon slags postmodern hälsningsfras. ”Läget?”. ”Jodå, jag lever min dröm. Kör mitt eget race, följer bara mina egna vibbar. Lyssnar inåt. Jag lever mitt liv, du lever ditt.” Det låter som en billig schlager. Taktlöst, skulle gammelfarfar ha sagt.
Arjeplog 22 februari 1996. En framtidsforskare intar podiet i den nya gymnasieskolans aula och börjar berätta för ungdomarna hur ungdomar är. Med en söder-dialekt som hämtad ur en norrländsk sketch förklarar han skickligt och ordrikt vad ungdomar tänker och vill med sina liv. Till sitt stöd har han två värderingsundersökningar, fem färgglada OH-bilder och en snygg kavaj. Det hjälper inte så mycket, men Arjeplogs ungdomar är snälla så de sitter kvar. Så tysta som bara äkta norrlänningar kan vara.
Jag sitter i bilen och väntar på att världens alla tveksamma fotgängare ska bestämma sig för att gå över. Av någon anledning minns jag ett TV-program från förra sommaren, en riktigt mörk sommarkväll när prästen Ma Oftedal skulle möta rockpoeten Olle Ljungström. Det var tänkt som ett pratprogram, men redan i början kallade Oftedal Ljungström för en andlig krigare och dödade därmed varje chans till samtal.
Glädjen kan väckas till liv av de mest besynnerliga sammanhang. Som att läsa en artikel om Trolltjärn på Bergnäset och känna doften av gårdagen. Eller lyssna till en låt av Johnny Cash och minnas tonen. Det luktar gott och låter förvånansvärt bra.
Jag vill skriva nåt om Alla Pumpors Dag men jag vet inte riktigt vad, eller snarare hur. Att den håller på att ersätta Alla Helgons dag står klart och i den fromma staden Skellefteå har debatten tidigare gått hög; några vill stoppa pumporna, andra tycker helgerna kan slås ihop. Det sistnämnda är ju ett intressant alternativ; tänk dig en kyrkogård fylld med orange pumpor och en massa barn som skriker spök. Och i tomma kvarter går sörjande från dörr till dörr och tigger tröst.
Med det nya pensionssystemet har socialdemokraterna en gång för alla avyttrat folkhemmet. Kanske är det bra, men det känns lite snopet. Vi som växt upp i det hann liksom aldrig säga farväl. Nu står vi där, nakna som den dag vi kom till världen, och ska bygga våra egna liv från grunden. Det är egnahem som gäller. Missunnsamheten är vår moder; hemska tanke om någon trist gammal klasskompis skulle sno åt sig min pension när jag dör. Fördomen är vår fader; inga bögar över bron. Syskon har vi inga, för vem orkar bry sig?